MeMeMe

Matchen fick avslutas i sudden death (sudden det som speakern så fint uttalade det) och IK Oskarshamn vann genom att putta in 3-2 efter 47 sekunder.

Denna sången utlöste många och långa diskussioner om hur det går för Pelle Jöns när metarna, letarna, skatorna och hönsen hittade så många av hans kompisar.
Barnen undrade om Pelle kände sig ensam, vilket ledde oss in på frågorna:
Hur gör man om man tar hand om en daggmask? Vad behöver en daggmask för att må bra?

Barnen kom fram till att maskar behöver gräs, täcke, kudde, kärlek och mat.
Vi myntade begreppet mask-kram under våra diskussioner.
Klart att maskar också behöver att bli kramade, speciellt när alla ens kompisar har blivit antingen uppätna eller satta på krok. Det är ett hårt liv de lever, de där daggmaskarna.

Tankarna går fram och tillbaka. Gör jag rätt? Om jag inte gör som jag har gjort, blir det rätt då?
Hur jag än gör så blir det ändå inte riktigt rätt. I vilken situation är det mer rätt än fel?


Jag försöker att tycka att det är jätte bra, men det tycker jag inte. Men jag försöker. Men det är svårt.

Det är jobbigt att tänka på att nästa termin kommer jag förmodligen inte att träffa 2 helt underbara människor särskilt ofta mer. Situationen ser helt annorlunda ut, och alla har vi våra egna liv som vi vill hinna med efter pluggets timmar.
Det känns jobbigt när jag är precis hemkommen från en skön kväll med mina två närmsta vänner.
Sånna växer inte på träd, och jag tror ju inte att Kalmar odlar sånna heller.


Jag är helt enkelt lite rädd. Rädd för vad som ska komma att ske.

Varför målar jag fan på väggen i förtid?

Fredagens mest konstiga övergående insikt:
när jag och kexet sitter i bilen på väg till Oskarshamn tar jag en snus bara för skoj skull.
Efter några minuter när nickokicken satt in ordentligt undrar jag hur jag skulle tycka att det var att vara hög.
Tur att bilen är uttrustad med elektriska upp och ner fönster så att jag kunde sticka ut mitt snurrande huvud och fylla det med lite vett och VIPS så var det som bortblåst.
Gone with the wind....


Fredagens pinsamaste:
hela kexets familj är samlad och tillsammans ska vi avnjuta kvällen med god dricka och lite sällskapsspel.
Nu i efterhand kan jag lugnt säga att jag inte ska vara med i spel där man ska bevisa sin intelligens, jag bevisar enbart motsatsen...
Elementpartiklar - allt ett element består och är uppbyggt av.
Science fiction filmer - Star Bars.
Sveriges statsministrar - Ingvar Kamprad.

Lördagens värsta:
Påstigningen till bussen hem från Oskarshamn. Jag spanar in två tomma säten nästan allra längst bak i bussen, de är mina tänker jag. Jag tränger mig fram i mittgången och väl framme vid mitt fynd upptäcker jag att de inte alls är tomma. Där ligger en tjej ihopkurad och hon ger inte sken av att vilja flytta sig heller. Jag ger ifrån mig ett litet nervöst leende när jag upptäcker att alla andra säten är upptagna de med, neeej....
Men så plötsligt kommer räddningen, en kille flyttar på sin väska och jag kan sätta mig bredvid honom, skyrre tänkte jag. Samtidigt som jag sätter mig kommer insikten om att detta nog var en större nitlott än att behöva stå.
Självklart var han bussens värsta svettmonster....
Tick, tack, tick... tre sekunder tog det, sedan hade jag svettrelaterad huvudvärk.

Lördagens sömnpiller:
Painkiller Jane.

När man känner att allt inte står riktigt rätt till och när känslan i kroppen inte är sprudlande glad är det otroligt skönt att upptäcka att man inte är ensam. Runt omkring mig finns mina underbara vänner som ger mig stöd och uppmuntran.
Det är en härlig känsla när man känner sig som mest ensam och ledsen att upptäcka att det finns de som tänker på mig och bryr sig om hur jag mår och vad jag tycker.
Vad skulle jag göra utan mina vänner?
Jag är så glad att ni finns. Det hoppas jag att ni vet.



Idag lämnade jag in mina VFU-uppgifter, bara det är en skön känsla.
Jag älskar att kunna stryka saker och ting från to do listan och, ja, inte glömma dem, men inte behöva fokusera så innerligt på de sakerna mer.
Nu kan jag istället se fram mot arbetet med den superhärliga hemtentan!
Den underbara hemtentan som jag ska skriva över påsken, jag är så glad!

På tal om påsk så stannar jag här i Växjö. Men lite påskfirande blir det ändå.
Pappa och jag ska laga mat och ha det riktigt mysigt på lördag.
Det ser jag fram mot. Det är ett tag sen vi kunde hänga ihop ett par dagar.
Himla skönt att ha sin far i närheten tycker jag!

Jag försöker verkligen att skriva färdigt mina uppgifter, men det går inte bra alls.
Mina tankar flyger iväg åt helt fel håll och det slutar med att jag helt sonika sitter och glor rakt ut på skärmen.
Varför ska allt komma på samma gång undrar jag?
Vad är det som händer i mitt liv?
Det är en fruktansvärt läskig känsla av att inte ha kontroll, att inte veta vad det är som sker.

Ett desperat försök för att få mina tankar på annat håll.
Det är snö ute. Mycket snö. Nu har det blivit vinter.
Är jag glad för det? Nej, inte direkt, fast möjligheten till snöbollskrig är ju alltid en rolig tanke.
Det var länge sen jag hade snöbollskrig med någon.

Ska försöka att skriva nu. Har nog aldrig känt mig så omotiverad som jag känner mig nu.
Jag känner mig inte riktigt som mig själv.

Efter den längsta natten i mitt liv kommer en lång dag.
Jag känner mig trasig.

Jag förstår inte vad det är som händer.
Jag vet inte vad som ska ske.

Jag vet vad jag vill.
Jag hoppas att du vill samma som jag.

Efter en lång dag kommer återigen en natt.
Ge mig något att hoppas på.

Vill jag bara röva bort dig till någon avlägsen varm plats.
Där spenderar vi hela helgen på en vacker sandstrand och tillsammans ser vi solen gå ner vid horisonten.
Jag vill ta med dig på ett äventyr som vi alltid minns med glädje.
Du och jag på resande fot, det är en spännande tanke.
Vi kan vakna upp i Venedig, bege oss vidare till Rom, ta flyget till Dominikanska för att stanna där ett bra tag.

Men, egentligen räcker det nog med en lång och skön kram.
En sån där kram som gör att man glömmer bort stress och annat tråkigt därför att jag försvinner in i din härliga närhet.
För nu är det faktiskt så att tillsammans med dig känns inte vardagen lika trist, speciellt inte när en drömresa inte är längre bort än en kram.

Det känns overkligt när jag tänker på det, har väl inte direkt givit mig tid eller kanske tillåtelse att tänka närmare på det, men nu är dagen snart här och tankarna börjar komma en efter en.

På onsdag ska min morfar begravas. Min morfar.

Jag åker hem imorgon efter skolan och det är väl kanske först då som verkligheten kommer ikapp?
Jag tror jag har blundat och distansierat mig från det, jag ville inte tänka på det, det faktum att min morfar inte längre finns, det är så svårt att acceptera att sådant händer.
Även om döden är det enda vi som människor kan ta för givet, så är det absolut inte något man är förberedd på.

Jag vet inte hur jag ska bete mig eller vad jag ska säga till mormor eller om jag överhuvudtaget kommer att säga någonting. Ärligt talat är jag nog lite rädd. Ärligt talat är jag inte redo för en begravning.
Men, är man någonsin redo?

Jag vet bara att på onsdag ska jag åka hem, jag ska åka hem för att begrava min morfar.