Phu, nu kan jag äntligen andas lite igen. Visst har jag andats alla andra dagar innan denna också, men nu kan jag liksom andas utan att kippa nervöst efter luft. Nu är min tentavecka äntligen avklarad och jag tycker faktiskt att det har gått väldigt bra.
Pianot och gitarren är avklarade och godkända, väntar bara på resultatet av musikteoritentan, men jag har en bra känsla även för den. Tror inte att det ska vara några problem på den fronten heller.

Att jag är glad idag förresten, jag har ju "lov" i en vecka, självstudievecka, som det så fint heter tycker jag mycket om.
Tror faktiskt att jag kommer kunna ta det rätt lugnt och vara helt ledig, för jag har redan börjat med det som jag annars skulle ägna mig åt under nästa vecka.
Haha, fan vilket ego jag är, dessa två stycken handlar ju bara om mig och vad JAG gör... egoboost....

Efter träningen idag fick jag mig ett riktigt gott skratt på vägen hem. För när jag kom in i omklädningsrummet stod där två tjejer som hade ett väldigt intressant och roligt samtal som jag bara var tvungen att tjuvlyssna på.
Nu kanske ni tänker att sådant gör man bara inte, men tänk snabbt om, du skulle säkert ha gjort samma som jag om du var där då.

- Jag ska iväg och handla en WC nu. säger den ena tjejen.

Jag reagerade inte så nämnvärt mycket, det kanske var en WC Anka, ni vet, en sån där som man rengör toaletten med, tänkte jag. Men...

- Menar du en sån där som man rengör toan med? frågar kompisen.
- Nej, jag menar en riktigt WC!

Därefter mimar tjejen ordet för T O A. Som att det var särskilt nödvändigt att vara diskret då, när hon redan reklamerat ut att hon behöver en riktig WC sekunderna innan, men hon fick mig intresserad!
Jag menar, hur ofta behöver man köpa en ny toa? Och varför är väl kanske den största frågan, jag var nyfiken och öronen var spetsade till max...

- En riktig? En sån man sitter på? frågar kompisen förvånat.
- Ja! En sån! säger tjejen lite irriterat.
- Men, varför då? kompisen är lika frågande som jag är.
- Jo, men den är så smutsig!
Jag klarar inte av den, kan inte riktigt slappna av... säger tjejen uppgivet.
- Haha, va? Men är du säker på att det inte bara är toalettrengöring som du behöver? skrattar kompisen.
- Ja! Jag har provat precis allt! Alla rengöringsmedel du kan tänka dig, men jag är inte nöjd.

Tjejen kliar sig i huvudet, och slänger en blick över axeln för att kolla om nån lyssnar. Jag fäller snabbt ner blicken i golvet och pillar lite med mina skosnören. Det verkade fungera, för snart kommer samtalet igång igen.

- Jaha... säger kompisen, hon tänker efter en stund och säger sedan.
Jaaa, man spenderar ju mycket tid där inne så det är ju viktigt att man kan slappna av.

Här fick jag kväva ett uppbubblande skratt med en hostning... vadå,
"spenderar mycket tid där inne"....?
Detta verkar inte röra tjejerna i ryggen då tjejen med toabesvären fortsatte:

- Precis! Det är skitjobbigt!
- Ja men då kan vi ha sällskap, jag ska ändå köpa lite frukt! säger kompisen och drar upp dragkedjan på jackan.

Därefter går de ut och där sitter jag och fattar knappt att jag fick äran att vara med om detta personliga samtal, jag tänkte:
"Vad var det som precis hände??
Och hur kan kompisen ens komma på tanken om FRUKT???!!!!!"

Till att börja med, vad för slags smuts är det på denna toalett som hon absolut inte klarar av?
Hur har det hamnat där? Var på toan är smutsen? Varför går det inte bort?
Hur mycket tid spenderar dessa tjejer på toaletten, då de känner att de måste få tid till lite avslappning samtidigt?
Varför måste de vara avslappnade?
Har de hemorojder? Är de känsliga för stress? Är de toalett-pedanter?

Det känns overkligt när jag tänker på det, har väl inte direkt givit mig tid eller kanske tillåtelse att tänka närmare på det, men nu är dagen snart här och tankarna börjar komma en efter en.

På onsdag ska min morfar begravas. Min morfar.

Jag åker hem imorgon efter skolan och det är väl kanske först då som verkligheten kommer ikapp?
Jag tror jag har blundat och distansierat mig från det, jag ville inte tänka på det, det faktum att min morfar inte längre finns, det är så svårt att acceptera att sådant händer.
Även om döden är det enda vi som människor kan ta för givet, så är det absolut inte något man är förberedd på.

Jag vet inte hur jag ska bete mig eller vad jag ska säga till mormor eller om jag överhuvudtaget kommer att säga någonting. Ärligt talat är jag nog lite rädd. Ärligt talat är jag inte redo för en begravning.
Men, är man någonsin redo?

Jag vet bara att på onsdag ska jag åka hem, jag ska åka hem för att begrava min morfar.