God morgon!
En 25:årings frukost.
GALET!!!
What the hell
Men, likväl, kommer jag försöka mig på bloggandet ännu en gång.
Till att börja med vill jag ge en extra stor kram till er som faktiskt har följt min blogg dagligen, till och med nu när den legat nere ett tag. Jag är imponerad av er och det är till stor del den statistiken som gör att jag försöker ännu en gång. Jag tackar ödmjukast.
Och ärligt talat är jag lite smickrad också, tänk att ni faktiskt vill läsa om mina tankar och händelser.
Det känns som att jag börjar hitta tillbaka till det som faktiskt kallas för livet.
Jag kan inte säga att livet känns på samma sätt som innan allt det tråkiga hände, men det känns å andra sidan inte lika hemskt och onödigt som det gjorde när det var som värst.
För några månader sedan var jag övertygad om att jag aldrig mer skulle kunna skratta genuint och helhjärtat åt något, eller kunna säga att "Jag mår bra" och faktiskt mena det. Livet var något som alla andra levde medan jag stog vid sidan av och lät det vara. Det var väldigt destruktivt för mig, jag blev som en annan människa, jag kände inte igen mig själv alls.
Inget av det jag tyckte om var roligt längre. Den enda tanken som var i huvudet var att ta mig igenom dagen.
Oftast gjorde jag det utan att vare sig äta, sova eller skratta. Mestadels grät jag.
Livet för några månader sedan känns mest som ett blurr... jag kommer inte ihåg så många händelser, mest känslor. Hopplösheten, den kommer jag aldrig att glömma.
Jag kan inte säga att vändpunkten kom på en dag. Vändpunkten är en process, och den pågår fortfarande.
Jag kämpar, eller kämpar kanske är fel ord, jag arbetar med att hitta livets glädjeämnen igen.
Och jag har hittat tillbaka till det mesta igen.
Musiken finns där, vännerna, skratten och även kärleken.
För mig är detta kärnan i mitt liv, kärlek, familj, vänner och musik.
Och det är tanken på och upplevelsen av detta som har fått mig att vilja leva igen.
Ensam är verkligen inte stark. Tillsammans med andra utvecklas jag.
Tack till er alla som stöttat, visat omtanke och hjälpt mig på alla olika sorters sätt.
Supporter ska man vara sen födseln
Morbror Fredrik förväntar sig ett och annat av Alvin i framtiden och tänkte att det är lika bra att visa vart laghjärtat ska befinna sig.
Frågan är bara: Vad ska Pappa-Färjestad säga?
Allt eller Inget
På samma gång som känslor kan göra underverk för en människa så kan de förstöra och göra en otroligt olycklig.
Jag upplever det som att känslor är varken eller, de antingen finns där eller så finns de inte där.
Som de allra flesta har jag fått uppleva och upplever fortfarande båda delar av känslornas betydelse.
Det kan även vara så att jag lägger extra stor vikt vid känslor, jag kanske till och med hakar upp mig en aning.
Min ursäkt, eller kanske rättare sagt min förklaring är precis som Du en gång förklarade för mig när jag var upprörd och inte visste var jag skulle göra av mig själv:
- Du är en otrolig känslomänniska, du lever dina känslor.
Och jag tror inte att man kan förklara mig på ett bättre sätt. Det är verkligen mitt i prick.
Jag är en känslomänniska. Jag lever mina känslor.
Med mig är det allt eller inget. Ingen ska behöva tvivla och grubbla på vart de har mig.
När jag tycker om någon så visar jag det.
När jag älskar någon så gör jag det fullt ut.
Allt eller Inget.
Några kanske tycker att jag är dumdristig som lägger så mycket på ett och samma kort.
Men jag tycker att om man inte satsar helhjärtat är inte vinsten en full vinst.
Med livsfilosofin Allt eller Inget kan jag med hjälp av mina känslor få något som är äkta, tryggt och varaktigt, samtidigt som jag kan få den raka motsatsen.
Kanske är det dumt att betrakta livet på ett sådant sätt?
Kanske att jag inte borde låta mina känslor styra mig och mina val här i livet i en så stor utsräckning?
Det jag vet är att mitt sätt att tänka, vara och leva har fört mig dit jag är just nu.
Det har verkligen inte varit en dans på rosor (konstigt uttryck egentligen, vaddå dansa på rosor???) jag har fått min beskärda del av näsbränningar, gråt och tvivel.
Men jag har också haft, och har, otorligt mycket glädje, skratt och kärlek.
Det finns så mycket i livet som jag är fantastiskt tacksam för och som jag är säker på inte skulle ha skett om jag inte i första hand alltid utgått från mina känslor.
Ni som följt min blogg under den senaste tiden vet att det varit en tuff period där känslor verkligen var i första rum. Tyvärr var det känslor av det tvivelaktiga slaget som var i fokus.
Men någonstans mitt i allt det svarta, tråkiga och ledsna fanns en genuin kärna som vi inte kunde blunda för eller helt sonika traska iväg från.
Jag vet att det inte finns några garantier i förhållanden.
Förhållanden går i kras varje dag.
Men det påbörjas, förstärks och utvecklas även förhållanden varje dag.
Och det är där vi befinner oss just nu.
Nu ska vi, med hjälp av vår genuina kärna, kalla det kärlek, förstärka och utveckla det vi har.
Vi kan inte stanna kvar där vi är just nu.
Nu ska vi vidare. Full fart framåt.
Allt eller Inget.
Det här är så svårt
Hela den här krisen vi nu är i har gjort mig så förvirrad över hela min livssituation.
Inget känns roligt och meningsfullt längre och jag har till och med börjat tvivla på om jag har rätt utbildning.
Jag är ute på praktik nu och snart har första veckan gått, jag har tre veckor framför mig där.
Jag kommer knappt ihåg vad vi gjort på dagarna eftersom jag inte är mig själv.
Det är precis som att jag är ett tomt skal med väldigt lite innehåll.
Jag känner verkligen inte igen mig själv och jag fattar inte varför det är så här.
Vi är ju så bra ihop!
Det tror jag att du tycker med. Men varför kan du inte säga det?
Vad är det du går och väntar på?
Hur mycket bevis behöver du?
Den värsta stunden på dagen är natten. Jag har jätte svårt för att somna eftersom mitt hjärta dunkar så hårt och så snabbt. Jag blir yr och jag känner mig helt knäpp i huvudet.
Jag vill inget hellre än ligga i din famn med dina starka armar runt mig, jag vill känna mig älskad igen.
Hur kan något som känns så rätt vara fel?
Är jag helt fel ute?
Tror jag fel?
Finns det verkligen inte en chans?
När har du bestämt dig om jag är värd att satsa på?
Jag står fortfarande fast vid min tanke om att detta inte beror på oss.
Men ärligt talat börjar min övertygelse att sina...
Gårdagens...
- Ge inte upp, säger han... Du får inte tro att det är helt kört.
Jag får fortsätta att lita på magkänslan.
Jag får försöka vara positiv och ge dig lite tid.
Men lek inte med mina känslor.
Like a sitcom
Min kärlek
Förstår du det?
Jag älskar dig.
En betraktelse
Som från ingenstans säger intervjuobjektet:
- Det är ju synd att det inte är till för alla, men så är det ju med kärleken, det är väl baksidan av kärleken.
Jo, baksidan är det verkligen.
Och det verkar inte vara till för mig just nu.
Kaos
Trasig. Ensam.
Älskar jag dig till ingen nytta?
När ska du bestämma dig om jag är värd att satsa på?
När vet du om jag duger?
Kommer jag någonsin att duga?
Kommer jag någonsin att vara värd dig?
Varför har du dessa tankar?
Hur kommer det sig att du är beredd att kasta bort allt vi har?
Vart är du påväg?
Vad väntar du på?
Varför duger inte jag?
VARFÖR???
Vad vill du med ditt liv och vill du ha mig vid din sida?
Tankegångar
Varför börjar inte jag tveka när du gör det?
Varför sinar inte min kärlek trots dessa påfrestningar?
Hur kommer det sig att jag känner mig så säker på vad vi har?
Hjälp mig förstå.
Är det verkligen oss du tvivlar på?
Prata med mig!
Berätta vad du tänker!
Jag vill lösa det här tillsammans med dig.
Jag vet att det vi har är alldelles för speciellt för att kasta bort.
Släpp in mig. Låt oss försöka.
Ge oss en chans.
Du är inte ensam.
Jag finns här för dig.
Om du vill.
Allt du behöver göra är att be mig.
Jag sviker dig aldrig.
Det är tanken som räknas
Som jag tänker - så blir det
Jag tänker allt gott om dig.
Jag tänker på den underbara person du är, att du aldrig har långt ifrån ett skratt, ett gott råd eller en omtänksam gest.
Jag tänker på alla roliga stunder vi har haft och jag vill inte att de ska ta slut.
Jag tänker att jag vill stötta dig, hjälpa dig och finnas där för dig...
men då måste du släppa in mig.
Jag tänker på den kärlek som jag vet finns hos oss.
Jag ber dig, tänk!
Som du tänker - så blir det
Ett förtydligande
Jag ska inte ta livet av mig. Det är inget jag vill och inget jag kommer göra.
Det är bara det att livet just nu inte är särskilt roligt och av den anledningen kan mina formuleringar bli lite fel.
Jag låter mina känslor ta överhand och tänker inte på hur saker och ting kan tolkas.
Och gällande min mardröm... det är inte mer än en mardröm.
Det är inget som hänt.
Jag hade en dålig tid på dagen och jag såg inte längre än till bokstäverna på tangentbordet och boktstäverna på tangentbordet formade ord som kan misstolkas.
Jag ber om ursäkt om jag oroat någon.
Hädanefter ber jag er se på min blogg som mitt sätt att hantera min dag och de känslor som dyker upp.
Jag har alltid varit sån att jag skriver ner exakt vad jag känner för stunden och tänker inte så mycket mer på det sen.
Mitt hjärta dunkar väl lite på halvfart och jag tänker inte alltid solklart.
Men jag ska fortsätta leva.
Natten är värst
NEEEEJ!!!
Jag vaknar av mitt eget skrik.
Jag drömde mardrömmar om dig och henne inatt.
Jag vill så innerligt gärna lita på dig.
Men det är svårt när magkänslan säger en sak och hjärnan en annan.
Magspöken eller hjärnspöken... can't tell the difference...
Du är väl ärlig?
Jag kan väl lita på dig?
Jag går under. Sakta men säkert.
Snart finns jag inte mer.
Tack
Det är i tider när allt känns skit och inget är meningsfullt som människor hör av sig och visar omtanke.
Jag vill tacka er alla som har hört av sig, skrivit kloka ord och gett mig stöd.
Ni ska veta att ni hjälper mig.
Jag tänker ofta på saker som människor i min omgivning har sagt eller skrivit till mig och det känns stöttande.
Jag hoppas bara att jag kan ge tillbaka till er någon gång.