What the hell

Om jag skulle ta och försöka mig på detta en gång till... det är omöjligt att tänka tillbaka på hur många gånger jag både skrivit och tänkt detta.
Men, likväl, kommer jag försöka mig på bloggandet ännu en gång.

Till att börja med vill jag ge en extra stor kram till er som faktiskt har följt min blogg dagligen, till och med nu när den legat nere ett tag. Jag är imponerad av er och det är till stor del den statistiken som gör att jag försöker ännu en gång. Jag tackar ödmjukast.

Och ärligt talat är jag lite smickrad också, tänk att ni faktiskt vill läsa om mina tankar och händelser.

Det känns som att jag börjar hitta tillbaka till det som faktiskt kallas för livet.
Jag kan inte säga att livet känns på samma sätt som innan allt det tråkiga hände, men det känns å andra sidan inte lika hemskt och onödigt som det gjorde när det var som värst.

För några månader sedan var jag övertygad om att jag aldrig mer skulle kunna skratta genuint och helhjärtat åt något, eller kunna säga att "Jag mår bra" och faktiskt mena det. Livet var något som alla andra levde medan jag stog vid sidan av och lät det vara. Det var väldigt destruktivt för mig, jag blev som en annan människa, jag kände inte igen mig själv alls.

Inget av det jag tyckte om var roligt längre. Den enda tanken som var i huvudet var att ta mig igenom dagen.
Oftast gjorde jag det utan att vare sig äta, sova eller skratta. Mestadels grät jag.
Livet för några månader sedan känns mest som ett blurr... jag kommer inte ihåg så många händelser, mest känslor. Hopplösheten, den kommer jag aldrig att glömma.

Jag kan inte säga att vändpunkten kom på en dag. Vändpunkten är en process, och den pågår fortfarande.
Jag kämpar, eller kämpar kanske är fel ord, jag arbetar med att hitta livets glädjeämnen igen.
Och jag har hittat tillbaka till det mesta igen.
Musiken finns där, vännerna, skratten och även kärleken.

För mig är detta kärnan i mitt liv, kärlek, familj, vänner och musik.
Och det är tanken på och upplevelsen av detta som har fått mig att vilja leva igen.
Ensam är verkligen inte stark. Tillsammans med andra utvecklas jag.
Tack till er alla som stöttat, visat omtanke och hjälpt mig på alla olika sorters sätt.
♥ Ni är guld värda ♥


Kommentarer
Postat av: Maja

Välkommen tillbaka till bloggandets värld Camilla!!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback