MeMeMe

När vi pratar med varandra är det verkligen på hög nivå.
Vi för riktiga och seriösa samtal om ämnen som berör oss djupt och innerligt.
Ta bara det här exemplet, det inträffade minutrarna efter att jag kom hem från jobbet idag:

Han: Nu tar jag en halvtimme och du också. Kom nu.
Jag: Näääää... men jag viiiill inte lägga mig.
(här vänder och vrider jag på mig och krånglar ner mig djupt i soffan)
Han: Men kom igen nu, du vill visst. Kan inte du säga något annat än nej?
Jag: Men sluta jag viiiiiill inte viiiiiiila...
(nu ligger jag mer som än död sill än en levande och fullt fungerande 24:åring i soffan)
Han: Visst inte att jag ska lägga av, lägg av själv.
Jag: Visst inte att jag ska, gör det själv.
Han: Men SJÄLV!
Jag: Lägg av....
Han: S...J....ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ....L....V... att du ska!

Sedan drar han upp mig ur soffan, jag hänger helt lealöst, och tar med mig in i sängen, där jag efter lite bus (läs bus som bus och inget annat) somnar som ett litet barn.

Frågan är bara: Hur kan man någonsin få sista ordet i någon diskussion om den alltid avslutas med att jag får ett stöddigt SJÄLV upptryckt i fejan?