MeMeMe

Det är något med min utstrålning tror jag, för jag har nämligen en tendens att liksom locka till mig barn.
Och barnen verkar gilla mig, utan att jag egentligen gör något särskilt.
Jag har nått, och det verkar barnen se.

Detta blev jag påmind om igår riktigt ordentligt när jag hängde med på Fliseryds bortamatch i Nybro.
Med på supportersidan var nämligen en liten flicka och efter matchens slut var vi näst intill som ler och långhalm.
Jag gjorde inget särskilt för att locka till mig barnets uppmärksamhet, jag väntade istället ut henne tills hon tog kontakt med mig. Efter matchens slut delade jag och tjejen på expressens fredagsbilaga och hon pekade förtjust på alla blonda och leende tjejer och ropade:
- Hon ser exakt ut som du!

Vad jag ville få sagt var inte att jag vill skryta om att jag har lätt för att få kontakt med barn, vilket gynnar mig i min övertygelse om att jag passar som förskollärare. Utan jag vill poängtera att... ja... vad är det jag menar egentligen?
Som tidigare nämnt, förmodligen... Jag har nått, och det verkar barnen se.