MeMeMe

Det här är historien om alla de djur som lever i mig, ja, de lever faktiskt i mig.

Till att börja med vill jag tala om den största djurgruppen jag besitter, det är bävrarna som finns i mina ögon.
Man skulle ju kunna tro att en eller ett par bävrar aldrig skulle få plats där, men det gör dom faktiskt och de fyller ett viktigt syfte. Det är verkligen inte några vanliga bävrar som jag har i ögonen, det är den bästa sortens bävrar en flicka kan önska sig att ha. En del skulle kalla dom för skit, men inte jag, jag kallar dom snarare för min gnistrande personlighet.
Jag har fått beskrivningen om att det är dessa bävrar som fyller mina ögon med konstiga syner och sprider sin skit i min hjärna som sedan poppar ut ur munnen på mig, vilket leder mig till nästa djur, nämligen grodan.

Dessa grodor är en del av mina ben och min säng på samma gång. Hela min säng är full av smågrodor. De bor i små hålor i täcket, i madrassen och under kuddarna. Tillsammans med alla tusentals kvalster delar de på utrymmet i sängen och utrymmet på mig. Tillsammans utgör de en viktig del av mig, utan dom skulle jag känna mig mycket ensam. Min favorit groda just nu är naturligtvis väldigt liten, grön med röda prickar på, stoora runda ögon och han har ett riktigt prakt-kvack. Jag kallar honom för kvacksalvaren.

För att få den här historien att fortsätta hoppar jag vidare till nästa djurart, och det är med en skräckblandad förtjusning denna sortens djur existerar i mig. Längst ner på min ryggrad bor det en familj spindlar. Jag vet att dom finns där, för jag kan känna när dom är ute på söndagspromenad uppför min ryggrad till mitt huvud, där de beundrar den fina utsikten.
Egentligen är jag inte alls förtjust i spindlar, ärligt talat är jag livrädd för dom. Och bara tanken på att jag har en hel spindelfamilj, med både mamma, pappa och tre barn, gör att jag stundtals tappar andan, och känner ett stort behov för att sitta ner. Oftast infinner sig denna känslan när jag ska ta på mig skorna, det kittlas alltid lite extra i ryggslutet när jag böjer mig ner för att knyta mina skor. Då är det ganska skönt att sätta sig ner på golvet och låta spindlarna springa fritt över ryggslutet en stund, jag tror starkt på att låta alla mina djur vara frigående.

Tillslut vill jag berätta om det sista djuret som jag har, det är väl egenligen inte ett riktigt djur, men djuren finns hos mig och de lever. I mina fötter finns det nämligen en hord porslinshästar. Där galoperar dom runt och har det bra. När de blir hungriga äter de lite och när de är trötta lägger dom sig ner och vilar en stund. 
Det bästa dom här porslinshästarna vet är när det är sommar och jag tar av mig strumpor och skor och släpper ut dom på grönbete på gräsmattan hemma hos mamma. Dom tycker att det gör lite ont när jag sparkar boll eller går in i kanter, man måste ju komma ihåg att porslin är ganska ömtåligt, och jag vill inte att dom ska gå sönder.
Det är därför jag ibland kan gå lite lustigt, det är av omsorg för mina porslinshästar som jag går med lätta steg.
Inte för att jag har druckit starka drycker eller något sådant.

Nu vet ni om hur min kropp är uppbyggd, hur funkar det hos er?