MeMeMe

Det känns overkligt när jag tänker på det, har väl inte direkt givit mig tid eller kanske tillåtelse att tänka närmare på det, men nu är dagen snart här och tankarna börjar komma en efter en.

På onsdag ska min morfar begravas. Min morfar.

Jag åker hem imorgon efter skolan och det är väl kanske först då som verkligheten kommer ikapp?
Jag tror jag har blundat och distansierat mig från det, jag ville inte tänka på det, det faktum att min morfar inte längre finns, det är så svårt att acceptera att sådant händer.
Även om döden är det enda vi som människor kan ta för givet, så är det absolut inte något man är förberedd på.

Jag vet inte hur jag ska bete mig eller vad jag ska säga till mormor eller om jag överhuvudtaget kommer att säga någonting. Ärligt talat är jag nog lite rädd. Ärligt talat är jag inte redo för en begravning.
Men, är man någonsin redo?

Jag vet bara att på onsdag ska jag åka hem, jag ska åka hem för att begrava min morfar.