Det här är så svårt

Jag vill känna mig lika älskad som jag älskar dig.

Hela den här krisen vi nu är i har gjort mig så förvirrad över hela min livssituation.
Inget känns roligt och meningsfullt längre och jag har till och med börjat tvivla på om jag har rätt utbildning.
Jag är ute på praktik nu och snart har första veckan gått, jag har tre veckor framför mig där.
Jag kommer knappt ihåg vad vi gjort på dagarna eftersom jag inte är mig själv.
Det är precis som att jag är ett tomt skal med väldigt lite innehåll.

Jag känner verkligen inte igen mig själv och jag fattar inte varför det är så här.
Vi är ju så bra ihop!
Det tror jag att du tycker med. Men varför kan du inte säga det?
Vad är det du går och väntar på?
Hur mycket bevis behöver du?

Den värsta stunden på dagen är natten. Jag har jätte svårt för att somna eftersom mitt hjärta dunkar så hårt och så snabbt. Jag blir yr och jag känner mig helt knäpp i huvudet.
Jag vill inget hellre än ligga i din famn med dina starka armar runt mig, jag vill känna mig älskad igen.
Hur kan något som känns så rätt vara fel?

Är jag helt fel ute?
Tror jag fel?
Finns det verkligen inte en chans?

När har du bestämt dig om jag är värd att satsa på?

Jag står fortfarande fast vid min tanke om att detta inte beror på oss.
Men ärligt talat börjar min övertygelse att sina...


Gårdagens...

... höjdpunkt...

- Ge inte upp, säger han... Du får inte tro att det är helt kört.


Då ger jag inte upp. Då fortsätter jag att hoppas.


Jag får fortsätta att lita på magkänslan.
Jag får försöka vara positiv och ge dig lite tid.

Men lek inte med mina känslor.




Like a sitcom

Vi lever i en serie... och våra namn är Ross och Rachel...




Min kärlek

Jag älskar min bejbi.
Förstår du det?

Jag älskar dig.

En betraktelse

Sitter och tittar på Nyhetsmorgon och det är ju knäckande.
Som från ingenstans säger intervjuobjektet:

- Det är ju synd att det inte är till för alla, men så är det ju med kärleken, det är väl baksidan av kärleken.

Jo, baksidan är det verkligen.
Och det verkar inte vara till för mig just nu.

Kaos

Jag känner mig så misslyckad.
Trasig. Ensam.

Älskar jag dig till ingen nytta?
När ska du bestämma dig om jag är värd att satsa på?
När vet du om jag duger?

Kommer jag någonsin att duga?
Kommer jag någonsin att vara värd dig?

Varför har du dessa tankar?
Hur kommer det sig att du är beredd att kasta bort allt vi har?
Vart är du påväg?

Vad väntar du på?
Varför duger inte jag?
VARFÖR???

Vad vill du med ditt liv och vill du ha mig vid din sida?


Tankegångar

Varför börjar inte jag tveka när du gör det?
Varför sinar inte min kärlek trots dessa påfrestningar?
Hur kommer det sig att jag känner mig så säker på vad vi har?

Hjälp mig förstå.
Är det verkligen oss du tvivlar på?

Prata med mig!
Berätta vad du tänker!
Jag vill lösa det här tillsammans med dig.

Jag vet att det vi har är alldelles för speciellt för att kasta bort.

Släpp in mig. Låt oss försöka.
Ge oss en chans.
Du är inte ensam.
Jag finns här för dig.
Om du vill.
Allt du behöver göra är att be mig.

Jag sviker dig aldrig.


Det är tanken som räknas

Som jag tänker - så blir det

Jag tänker allt gott om dig.

Jag tänker på den underbara person du är, att du aldrig har långt ifrån ett skratt, ett gott råd eller en omtänksam gest.

Jag tänker på alla roliga stunder vi har haft och jag vill inte att de ska ta slut.

Jag tänker att jag vill stötta dig, hjälpa dig och finnas där för dig...

men då måste du släppa in mig.

Jag tänker på den kärlek som jag vet finns hos oss.

Jag ber dig, tänk!

Som du tänker - så blir det


Ett förtydligande

Då mitt förra inlägg uppfattas som väldigt svart och deppigt kan det vara på sin plats att jag förtydligar lite.
Jag ska inte ta livet av mig. Det är inget jag vill och inget jag kommer göra.
Det är bara det att livet just nu inte är särskilt roligt och av den anledningen kan mina formuleringar bli lite fel.

Jag låter mina känslor ta överhand och tänker inte på hur saker och ting kan tolkas.

Och gällande min mardröm... det är inte mer än en mardröm.
Det är inget som hänt.

Jag hade en dålig tid på dagen och jag såg inte längre än till bokstäverna på tangentbordet och boktstäverna på tangentbordet formade ord som kan misstolkas.

Jag ber om ursäkt om jag oroat någon.
Hädanefter ber jag er se på min blogg som mitt sätt att hantera min dag och de känslor som dyker upp.
Jag har alltid varit sån att jag skriver ner exakt vad jag känner för stunden och tänker inte så mycket mer på det sen.

Mitt hjärta dunkar väl lite på halvfart och jag tänker inte alltid solklart.
Men jag ska fortsätta leva.

Natten är värst

NEEEEJ!!!

Jag vaknar av mitt eget skrik.

Jag drömde mardrömmar om dig och henne inatt.
Jag vill så innerligt gärna lita på dig.
Men det är svårt när magkänslan säger en sak och hjärnan en annan.

Magspöken eller hjärnspöken... can't tell the difference...

Du är väl ärlig?
Jag kan väl lita på dig?

Jag går under. Sakta men säkert.
Snart finns jag inte mer.


Tack

Det är i tider som dessa som man inser och märker av det sociala nätverk man faktiskt har.
Det är i tider när allt känns skit och inget är meningsfullt som människor hör av sig och visar omtanke.

Jag vill tacka er alla som har hört av sig, skrivit kloka ord och gett mig stöd.
Ni ska veta att ni hjälper mig.
Jag tänker ofta på saker som människor i min omgivning har sagt eller skrivit till mig och det känns stöttande.

Jag hoppas bara att jag kan ge tillbaka till er någon gång.


???

Vad är det med mig som är så svårt att älska?
Varför duger inte jag?

Varför förtjänar inte jag kärlek?
Hur ska jag någonsin kunna bli lycklig igen?

Jag har inget liv.
Jag känner mig som ingen.
Jag har inget utan dig.


Tankegångar

Det verkar som om min blogg kommer att fungera som en slags dagbok där jag skriver ner mina tankar och känslor kring allt som händer. Jag hoppas att ni som läser inte tröttnar trots mina deppiga inlägg.
Jag kan inte och kommer inte skjuta under stolen med att jag inte mår bra.
Det här är helt ärligt det värsta jag varit med om i mitt liv.

För att återknyta till mitt förra inlägg där jag ställer mig frågan om hur man tar hand om sig själv och vad det innebär så måste jag säga att det inte är lätt. Ständigt tänker jag tankar som inte är snälla mot mig själv.
Tankarna gör mig väldigt upprörd.
Ett steg mot att ta hand om mig själv kanske innebär att jag inte tänker så hemska tankar?
Men det är inte lätt när man känner sig så förvirrad och ensam.

Just nu kretsar de flesta av mina tankar kring:
"Det här är sista gången vi gör det här ihop, snart gör du det med någon annan"
Den tanken om någon annan gör mig så illa, ska någon annan få uppleva allt som jag sett fram emot tillsammans med dig? Jag blir illamående....

Hur blir man lycklig?
Vad innebär lycka för mig?

Hela mitt liv är satt på sin spets och det verkar som om jag måste omdefiniera precis allt.


Hur gör man?

Vad innebär det egentligen att ta hand om sig själv?
Vad betyder det och hur gör man det?

Hur ska jag kunna ta hand om mig själv när jag alltid har kopplat samman mitt välmående med oss?
Det är ju tillsammans med dig som jag mår bra.


Det gör så ont

Jag är så splittrad. Jag vet inte var jag ska ta vägen.
I ena stunden har jag hopp och i nästa känns allt hopplöst.

Det enda jag vet med säkerhet är att jag älskar dig.

Det här är det värsta jag varit med om.
Men i slutändan finns det ingen annan än du.

Det är ju bara du och jag.

Snälla

Ord som kommer från hjärtat, går till hjärtat.
Snälla... tala till mig från hjärtat.


Varför?

Jag ligger på sträckbänken och hela min kropp smärtar.
Mitt hjärta är så gott som krossat och tårarna rinner nerför mina kinder.
Varför händer det här?
Varför?

Hela min trygghet är bortryckt under mina fötter.
Det känns som att jag famlar i mörkret
och jag vet inte om jag hittar ut.

Det finns ingen värre känsla än att älska någon som inte vet om den gör det tillbaka.
Vad är det för fel på mig?
Vad är det för fel på det vi har?
Allt jag älskar, betyder det ingenting för dig?

Så fort jag tror att jag inte har några tårar kvar börjar de att rinna igen.
Vad ska jag ta mig till?
Hur ska jag ta mig igenom det här?

Ska du dela det vi har med någon annan nu?
Ska någon annan var i din famn?
Vem ska få dina kyssar?

Vad är det som gör att du tvekar?
Jag får inte luft.

Jag sörjer för det liv jag hade hoppats på att få.
Jag sörjer för det känns som att jag dött.
Kommer jag kunna leva igen?